ETT OVÄNTAT SAMTAL

DSC_0432

Utsikt från en brygga på Hornsberg.

 

Jag hade precis bryggt en kopp kaffe, när telefonen ringde. Mannen presenterade sig som Lars Wallgren. Jag kopplade först inte vem han var. Men förstod ganska snart att det var Lars – äventyraren som rodde från Birka till Färöarna i en öppen jolle på tidigt 90-tal. Han är också författaren till boken ”Lille Orm”, som handlar om just denna båtutflykt, och som jag märkligt nog, läser just nu.

Han hade av en slump kommit över min kommentar på ett båtforum som handlade om honom. Jag gjorde ett försök i att ta kontakt med honom för några månader sedan, men misslyckades. Nu ska vi träffas över en fika i mars, när han är på besök i Stockholm. Jag är supertaggad och har massor med frågor som inte framgår i boken.

För övrigt, har jag haft en underbar dag. Jag sprang Kungsholmen runt och solen strålade. Nu sitter jag på ett supermysigt hamburgerhak, Lilys Burger, vid Hornsberg. Jag har ätit oförskämt mycket och onyttigt, och passar på att reflektera över mitt liv :)

DSC_0435 DSC_0433

INFORMATION OM BÅTEN

Att båten är min, har jag Sven Yrvind att tacka för. Jag tog kontakt med honom i somras, när jag hade bekymmer angående båtvalet. Några dagar senare, satt jag på en buss på väg hem till denna då främmande man. Jag spenderade 3 nätter på köksgolvet i hans lilla etta i Västervik. Det var en upplevelse i sig!

Han hittade båten på Blocket och på den vägen är det.

DSC_0080

DSC_0112

Bilden är tagen från sittbrunnen och visar förvaringsutrymmet i fören, tillika min hytt som jag ska sova i.

DSC_0113

Bilden är tagen i sittbrunnen mot aktern. Luckorna är flyttankar/förvaringsutrymmen. Innanför stora luckan i mitten, ska jag bland annat förvara batteriet.

DSC_0116

Så här ser nuvarande årtullen ut. Denna är utvecklad för stående rodd. Om det går, ska jag behålla dessa, för jag ska montera dit årtullar för sittande rodd.

DSC_0127

20150721_184832 (2)

Jag och Yrvind.

UTTRÅKAD

IMG_20160129_153821

Det är lördag och jag är ledig. Rastlösheten har infunnit sig. För att spä på misären, så har jag dessutom övertidsstopp. Jag är värdelös på att vara ledig. Jag behöver jobba utan dess like. Jag har viljan, men får inte. GAAAH!

Men med all ledig tid, kan jag åtminstone göra det jag älskar – att träna. Jag började dagen med 10 km löpning. Fortsätter kvällen med ett styrkepass på Sveriges coolaste häng, Klättercentret på Telefonplan.

Trevlig helg till alla er som vet hur man göra 😉

REGISTRERING

IMG_20160129_154311

Igår pratade jag med Transportstyrelsen i Norrköping. Det är numera de som registrerar båtar i fartygsregistret. Jag har varit lite kluven angående registreringen. Enligt uppgifter (läs texten nedan), så är det krav på att varje tysk fritidsbåt måste vara registrerad. Hur tolkar man det? Innebär det att en svensk fritidsbåt får vistas i tyskt vatten utan att vara registrerad? Kvinnan jag pratade med tyckte att beviset ovan borde räcka, dessutom är det dyrt att registrera båten. Registreringen kostar 9500 kr, nationalitetsbevis kostar 2500 kr. Ytterligare kostnader kan tillkomma.

Jag chansar på att ett internationellt certifikat från SBU räcker. För att få ett sådant, måste jag registrera mig hos en båtklubb.

DSC_0361~2

IDÈN KLÄCKTES

Våren 2015, tittade jag på filmen “Wild”. Jag blev så pass inspirerad, att jag ville göra samma sak – att vandra “The Pacific Crest Trail”. En led som sträcker sig från Mexico till Kanada och är 4,265 km lång. En utmanade vandring som erbjuder allt som naturen kan åstadkomma.

Jag blev löjligt exalterad och började genast fundera på hur jag skulle ta mig dit. Min princip är att ta mig fram på mina resor med egen kraft. Några dagar senare, vaknade jag en morgon av att jag slog upp ögonen och satte mig raklång i sängen. Kanske hade jag drömt vad som rörde sig i skallen. Jag skulle så klart ro dit!

Allteftersom tiden gick, så har planerna ändrats. Nu är inte vandringen aktuell längre. Jag har fått för mig att jag ska ro till Alaska. Egentligen har jag nog en för liten båt för detta ändamål, men det vill jag inte inse just nu. Men i så fall gör jag en omfallsplanering. Jag må kanske inte kunna korsa oceaner, men att följa kusten är kanske möjligt.

Planen just nu, lyder så här:

Jag startar från Helsingborg, och ror över Öresund till Danmark. Därifrån följer jag kusten, och ror så småningom över till Tyskland. Sedan fortsätter jag via kanalsystemen genom Nederländerna, Belgien, Frankrike, ner till Medelhavet. Sedan vidare genom Gibraltar till Kanarieöarna. Härifrån är tanken att jag ska ro över Atlanten till Västindien och vidare upp till Alaska. Går inte det, så fortsätter jag kanske Afrikas kust.

Planering är inte min starka sida. Det här kan sluta hur som helst. Men det kan det göra oavsett. Jag är i alla fall supertaggad!

Startskottet går av stapeln omkring 1 april.

No Million Dollar Baby

Hej allesammans!

Nu var det ju fruktansvärt längesedan jag skrev och hur kunde det bli såhär?

Igår kedjade jag fast mig på ett café nära mitt hem vid S.t Eriksplan i Stockholm och vägrade lämna förrän jag var klar med inlägget. Det känns Hur skönt som helst. Jag hoppas att inlägget kan ge svar på era frågetecken och tanken är att jag ska fortsätta blogga om mina kommande utmaningar.

Boxning – om karriären som aldrig hann påbörjas

Den 7:e Januari 2014 steg jag in på boxningsklubben i Helsingborg. Det var nu dags att påbörja min nästa utmaning – att utan någon som helst tidigare erfarenhet, gå upp i ringen och vinna en match i amatörboxning inom 1 år. Och precis som i allt annat jag gör, så går jag in med 200 % och är villig att till vilket pris, uppnå min dröm.

Tanken var, att efter cykelutflykten från Helsingborg till Kapstaden, så skulle jag försöka bli den där tillgängliga dottern, systern och vännen, som skulle ta sig tid, visa omtanke och kärlek och ta igen allt som jag missat de senaste 8 åren. Utan att tänka, så antog jag att boxningen skulle bli den perfekta utmaningen just där och då. Jag var fysiskt och mentalt utmattat av att ständigt vara på resande fot och tänkte lite naivt att jag kanske var redo att bosätta mig, vilket jag också gjorde. Jag skaffade mig en lägenhet. Men trots att jag då var 27 år gammal så visste jag inte hur man uträttade alla de där praktiska sakerna som vanliga människor tar för givet att man kan. Det var nog därför mina föräldrar aldrig berättade att jag skulle behöva betala elnätsleverantören för att få ström i lägenheten, och tvingades därför att bo de 2 första dagarna utan el. Detta var givetvis inga problem för mig, utan plockade fram mitt stormkök och grillade korv över lågan, som om det vore det mest naturliga i hela världen.

Höllviken1

Men jag insåg ganska snart att jag hade fattat ett alldeles för hastigt beslut. Från en dag till en annan – bokstavligen – så hade jag sagt upp lägenhet och skaffat ett jobb och boende i Stockholm. Jag upptäckte ganska snart, att om jag ville nå den framgång och snabba utveckling som krävdes, var jag tvungen att ändra min vardag. Skulle jag bli den bästa, så var jag tvungen att träna med de bästa. Jag skräddarsydde tillvaron utefter vad boxningen krävde. Jag fick utmärkta arbetstider, så att jag kunde träna löpning på morgnarna innan jobbet och boxning på kvällarna. Jag hittade dessutom ett rum, 7 minuters promenadväg från klubben. Jag hade de bästa förutsättningarna för att lyckas. Det ”enda” jag behövde göra var att berätta för familjen att jag ännu en gång tänkte överge dem. Men vid detta lagret var jag expert på att svika och jag berördes inte ett dugg när jag såg tårarna i mammas ögon och ångesten av förtvivlan i min kusins.

Jag anpassade mig fort – från att träna någon gång i veckan till att träna lika hårt som vilken elitidrottare som helst. Den första tiden i Helsingborg, var jag väldigt vilse i träningen. Jag ville utvecklas som ett stup rakt upp i luften, men kompetensen av tränare fanns inte. Jag fick googla och läsa på, och göra det bästa av situationen innan jag hittade min klubb i Stockholm. Jag studerade även boxningsmatcher på Youtube, allt involverade boxning.

Men tack vare Kenneth Weber, en eldsjäl, tillika min arbetskamrat, så fick jag en grund jag kunde börja bygga på. Han, precis som jag, jobbade nätter och 12-timmarspass. Han visste mycket väl hur svårt det var för mig första tiden, att få till träningen på en seriös nivå. Han avsatte många timmar av sin fritid för att träna mig – något som inte uppskattades av alla. Men varken han eller jag lät oss att stoppas av negativa kommentarer och vi hittade egna vägar för att träna. Oftast höll vi till utomhus på någon slumpmässig gräsplätt. Han kom att betyda väldigt mycket för mig och jag har honom att tacka för mycket.

Felix Lorentzon kom att bli min PT den första tiden i Helsingborg. Detta vill han kanske inte förknippas med, men jag utnämnde honom till det. Han är en nörd, precis som jag. Jag fattade ju att jag var tvungen att komplettera boxningen med styrketräning och explosiva övningar. Jag visste bara inte hur, förrän jag fick syn på en udda typ som höll på med en träningsmetod som verkade vara allt annat än frisk. Detta visade sig vara Crossfit – ett begrepp som jag då aldrig hade hört talas om tidigare. Jag frågade om jag fick haka på en gång, och det slutade med att han blev den jag umgicks med mest i min dåvarande tillvaro.

Rygg1 Mage1

Resultaten visade sig snabbt och detta kan alla ni som tränat Crossfit på seriös nivå förstå. Jag byggde muskler som aldrig förr. Jag gick upp från 64 kg till 69 kg på 2 veckor. Kenneth varnade mig för att inte lägga på mig för mycket muskelmassa. En bra boxare måste vara explosiv och bör därför inte träna på fel sätt och fel muskelgrupper. Men jag var hög på adrenalinet som jag fick och lyssnade inte. Strax efter fick jag tyvärr också erfara den största risken med sporten – skadorna. Ryggen pajade.

Motgång – beredd att göra vad som helst för att uppnå framgång

I Stockholm
Mina första dagar på nya klubben gick precis som jag drömt om. Jag blev sedd och förstådd. Dock hade jag orimliga förväntningar. Jag ville bli upptäckt, få en tränare som ville ta sig an mig som sitt lilla projekt, och få mycket individuell träning. Jag var ju ett kap. Jag var ju en tränares dröm – en person som var villig att göra vad som än krävdes för att bli bäst och ingen att ta hänsyn till. Jag hade blivit lätt att stöpa och jag tyckte det var märkligt att ingen nappade. Men hur kunde jag ha sådana krav, när de flesta tränarna inom boxnings-Sverige tränar ideellt?

En vanlig dag i Stockholm
05.30 Löpning (antingen Kungsholmen runt, ca 13 km, eller intervallträning)
08.30 Frukost
09.00 På väg till jobbet
12.15 Lunch
16.30 Slut på arbetsdagen
17.15 Power nap
17.30 Gå till träningen
21.30 Hemma från träningen
22.00 Protein-shake
00.00 Tänkt att somna

Matvanor
Den första tiden förde jag dagbok om vad jag åt, och vägde allt för att kunna räkna ut kaloriintaget. Jag hade hittat en hemsida där man kunde räkna ut hur mycket kalorier man skulle äta per dag i förhållande till träning, längd, vikt o.s.v. Men detta slopade jag efter ett tag och gick istället på känsla, vilket fungerade mycket bättre.

Exempel 12/1 2014 (här deffade jag, därav det låga kaloriantalet)
06.45-08.00 Crossfit
08.05 Protein-shake 30g + kaffe 100g
10.00 Frukost, smoothie:
Apelsin 150g
Banan 135g
Äpple 100g
Kvarg 100g
13.00 Mellanmål, gröt:
Bovete 80g
Rått ägg 55g
Kiwi 150g
Kaffe 100g
15.15 Lunch:
Kokt potatis med salt 100g
Kokt torsk 100g
Fryst spenat 300g
17.00-18.00 Boxning
18.05 Protein-shake 30g
20.00 Mellanmål:
Knäckebröd 30g
Makrill i tomatsås 125g
Keso 4% 100g
Totalt: 1640 kcal

Men lyckan var inte långvarig. Någon vecka senare fick jag en hjärnskakning – något som jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till – något som kom att påverka mig både fysiskt och psykiskt. Idag funderar jag på om det hade kunnat ha undvikits. Jag hade en fredag fått upprepade krokar mot skallen, på grund av en parövning. Jag kände redan där och då att något inte stod rätt till, men valde att blunda för sanningen. I min värld fanns inte skador inräknat. Jag hade varken tid eller lust att bli skadad – så jag valde att ignorera huvudvärken. Jag har också någon slags stolthet inom mig som jag inte kan sätta fingret på. Att vara kvinna och boxas är tufft. Det var inte lätt att bli accepterad och övertyga tränaren om att jag inte var den som gnällde om det inte absolut var nödvändigt. Jag har en bild av mig själv om att jag klagar väldigt lite. Det har inte alltid varit så. Under uppväxten var jag en ”quiter”, men en dag bestämde jag mig för att ända på det, och idag är jag raka motsatsen. Tar jag an mig någonting, så gör jag det till fullo. Jag är beredd att göra vad som helst för att uppfylla mina drömmar, oavsett om det innebär ren fara för min hälsa. Kanske var det därför jag höll käften och gick tillbaka till träningen på måndagen.

Jag var ur balans och till min fasa, skulle vi fortsätta med att köra krokar mot skallen och som ensam kvinna i gruppen, par-övade jag med en kille som blev hetsad av tränaren att slå hårdare – vilket jag idag vet är vansinnigt fel, och vilket surt resulterade till att en fullträff fick öronen att tjuta som tinnitus. Parövningar och sparring ska fungera som lärorika teknikövningar, och ska vara givande och inte skadliga.

Jag minns än idag känslan som uppstod – en känsla jag inte kan beskriva med ord. Jag kände att något var fruktansvärt fel, men gjorde det jag var bäst på – att förneka. Jag gick in på toaletten nere i boxningslokalen efter avslutat pass, och spydde. Jag satt på toalettgolvet i över 1 timme, klökte galla och utan att förmå mig själv att duscha och ta mig hem de tre kvarteren bort .Jag kräktes var 5:e minut, som senare övergick till 1 gång i timmen, fram till 3 på morgonen.

Jag lyckades så småningom ta mig hem på svaga ben, och den sträckan är en av de värsta upplevelserna i mitt liv. Jag ramlade ner i sängen och sov bort hela nästa dag. Nu skäms jag över vad jag ska komma att berätta, men dagen därpå gick jag tillbaka till träningen igen. Som jag sa, så är jag expert på att förneka och ville inte inse vad som hade hänt. Jag hade inte berättat något för tränaren utav rädsla för att han inte skulle tro på mig, för att han skulle tro att jag inte pallade tempot, att han skulle tro att jag hittade på alltihop. Men den tisdagen så var jag tvungen att förklara vad jag hade upplevt dagen innan, och att jag inte kunde göra något som skapade vibrationer, för då triggades illamåendet igång direkt och huvudvärken kom tillbaka. Precis som jag befarade, så fnös tränaren åt mig och hånskrattade när jag berättade att jag trodde att jag fått en hjärnskakning. Han menade på att det omöjligt kunde vara en hjärnskakning, för det skulle innebära medvetslöshet vid slagtillfället. Detta är faktiskt inte sant. I många fall är det så, fast oftast bara i samband med hjärnblödning, vilket dessutom är ett helt annat tillstånd.

Guns

Att bli missförstådd och att inte bli respekterad av min tränare var ett hårt motslag. Om inte han har förtroende för mig, hur ska då jag kunna ta honom på allvar. Det är ju A och O att det finns en personkemi mellan boxaren och tränaren och man måste kunna lita på varandra och känna sig trygga med varandra.

Den tisdagen, trots att jag bara tränade fotarbete, triggade igång illamåendet och jag fick ännu en natt erfara samma upplevelse som dagen dessförinnan, men med ännu värre biverkningar dagen därpå.

Någon dag senare gick jag till akutmottagningen på Karolinska Institutet i Huddinge för att kolla upp det jag alldeles för länge hade förträngt – att jag fått en hjärnblödning. Datortomografin visade som tur var ingen blödning, men fick förklarat att jag fått en kraftig hjärnskakning och att all träning som orsakade vibrationer var uteslutet på ett antal veckor framöver. Det var grymt skönt att få bekräftat att jag inte var helt ute och cyklade, samtidigt som jag var grymt besviken på skadan, och allt som det förde med sig. Men jag lyssnade givetvis inte på läkaren, utan gick tillbaka till träningen några dagar senare – men då talade jag dock om för min tränare hur situationen låg till och tränade utefter omständigheterna.

Någon vecka senare skulle jag komma att få ännu en motgång – något som till och med fick ett tvärt slut på min karriär som aldrig hann ta fart – jag fick orbitan (ögonbenet) brutet av en vänsterkrok på ett sparringpass. Jag hade dagen innan fått en blåtira på samma öga, också den på ett sparringpass. Den dagen kom dock att bli oförglömlig. Dels så var det mitt första sparringpass på bortaplan, och trots att jag förlorade, så var det mycket lärorikt och grymt kul. Men för det andra så fick jag feedback av självaste Anna Laurell. Jag sparrades på hennes tillhörande klubb – IF Linnéa. Jag borde egentligen inte ha sparrats alls dagen därpå. Tydligen kan en blödning göra ännu ett slag mer skada.

När jag befann mig i boxningslokalen så var jag alltid fokuserad till tusen, och någon smärtnivå existerade inte. Adrenalinpåslaget är en fantastisk drog som kan bedöva det mesta. När jag fick slaget så svartnade det för ögat någon sekund, och jag visste i samma stund att blåtiran jag redan hade, skulle komma att bli ännu värre. Men jag fortsatte att boxas. Om sanningen ska fram så går jag igång på smärta. Sparringen fick avbrytas på grund av näsblodet som startade strax efter slaget. Golvet i ringen var prickigt av blodstänk och jag hade ett fånigt flin i ansiktet. Känslan var enorm och jag fick ”high fives” av mina gruppmedlemmar. Jag gick in på toaletten för att få stopp på blodet och när jag snöt mig så kände jag hur det small till och hur ögonlocket blåste upp som en ballong. Tränaren hämtade en kyld läskburk för att trycka tillbaka svullnaden. Vad jag då inte fattade, var att det som skedde då jag snöt mig, var ett tecken på att ögonbenet hade gått i spillror.

Blåtira1

Jag tränade såklart på som vanligt, men en vecka senare så fick jag en känsla av att något inte stod rätt till. Jag hade en märklig känsla. Ögonbollen smärtade, jag inbillade mig att jag hade fått nedsatt syn, jag hade definitivt fått dubbelseende när jag tittade utåt, käken gjorde ifrån sig knakande läten och det lät som om vätska skvalpade omkring under huden när jag tryckte ovanför ögonbrynet och på svullnaden. Jag hade dragit mig från att gå till läkaren, men tog till slut beslutet. Efter några timmars väntande på St Eriks Ögonsjukhus, fick jag bekräftat att ögonbenet var brutet och att läkare på Karolinska Institutet i Solna – ett helt annat sjukhus – ville träffa mig personligen för att ta fler prover och för att ”diskutera” min situation. En operation behövdes som tur var aldrig på grund av att frakturen var på den mediala väggen in mot näsbenet, men att karriären var över var ett faktum. Rehabiliteringen skulle behöva ta alldeles för lång tid för att jag skulle lyckas inom avsatt tid. Då menar jag inte bara läkningsprocessen av orbitan, utan den längsta läkningsprocessen satt i mitt huvud. Det krävs mycket för att vilja ligga på halvdistans och att välja att gå in i närkamp.

Destruktivt beteende

Jag hyser stor respekt för elitidrottare. Jag hann bara precis snudda vid deras värld. En värld som innebär full fokusering, disciplin och uppoffringar. En värld som egentligen inte nödvändigtvis är helt olik min egen. Att vara elitidrottare i Sverige kräver, i många sporter, att man sidan om måste ha ett heltidsjobb för att klara sig ekonomiskt. I många sporter måste man betala utrustning, resor och diverse avgifter själv, där vinsten är äran, utan några som helst vinstbelopp.

Jag är idag inte ett dugg bitter över att jag inte klarade av utmaningen. Tanken på alla som skadeglädjes av mitt misslyckande är påtaglig och påverkar mig egentligen innerst inne. Men jag är enormt stolt över mig själv. Nu behöver jag inte vakna upp en dag i framtiden och undra om jag hade kunnat bli något inom boxning. Jag gav allt jag hade. Jag gjorde det jag förväntade av mig själv, jag gjorde mitt yttersta för att lyckas.

Det är intressant att se vad man är beredd på att göra för att nå sina mål. Jag tog till med metoder som jag inte har berättat för någon. För jag vet att jag hade fått påhopp på grund av oförstående människor – vill dock tydliggöra att det inte innefattade olagliga metoder. Däremot tror jag inte att jag är ensam, man väljer bara att inte tala om det.

Reflektioner

Idag kan jag knappt förstå hur jag orkade. Vad är det som driver en till att ge upp 1 år av sitt liv för att träna ohälsosamma mängder, få stryk om och om igen, att träna slut på sig själv så fullständigt att jag hamnade i djupare och djupare koma, en koma som jag inte fattade att jag befann mig i förrän jag fick en chans att vakna upp?

Idag vet jag att slagen mot skallen har påverkat mig. Jag blev mer och mer som en zombie. Jag blev inåtvänd och hade tappat förmågan att socialisera. Jag kunde inte tänka klart och hade ständigt en tryckande huvudvärk. Jag höll på att förlora mig själv. Jag hade en känsla av att jag befann mig i en bubbla, i en isolerad bubbla där jag kunde se vad som skedde i min omgivning, men inte förstå hur jag kunde kommunicera med den. Det var dock värt det. Kanske låter detta konstigt i era öron, men för mig är det en självklarhet. Jag strävar ju efter det som gör mig lycklig för stunden.

Jag vill dock klargöra att jag inte är arg eller besviken på min tränare. Han gjorde mycket bra också. Han var hård och tjatade värre än mina föräldrar någonsin gjort. Och den dagen han slutade tjata, den dagen skulle jag tolka som om han gett upp hoppet om mig. Och kan jag egentligen anklaga honom för att inte veta hur han ska förhålla sig till skador?

Nya utmaningar

Nu siktar jag vidare på nästa utmaning. Jag har börjat jobba nätter igen för att spara ihop så mycket pengar jag bara kan. Jag stortrivs med mitt jobb, och att rondera som väktare i Stockholm är faktiskt utmanade, och jag har kollegor som gör att det är roligt att gå till jobbet.

I slutet av sommaren drar jag. Jag vet inte vart jag ska eller vad jag vill göra, men dra ska jag i alla fall. Jag funderar på att hålla mig på resande fot i 4 år. Men ni som känner mig, vet att planerna kan ändras tvärt, så vem vet hur länge jag är borta. Jag funderar på att antingen lifta med segelbåtar till västra centrala Afrika och vandra omkring i djungeln med bokstavligt talat karta och kompass, och leva av naturen. Kanske snubbla över en pygméby och lära mig jaga och dylikt. Och jag tänker fortsätta vandra tills jag får se en levande elefant och gorilla, något som jag misslyckades fullständigt med under mina drygt 9 månader på cykel genom afrikanska kontinenten förrförra året.

Eller så cyklar jag från Sverige till Kina och tar Sibirien på vägen hem. Eller så tar jag tag i en annan tråd som jag länge velat hänga i – att lära mig klättra. Eller rättare sagt, tanken är ju att jag ska lära mig innan jag drar ut på uppdraget, men den tanken hade jag även när jag fick för mig att cykla ett halvt varv runt jordklotet. Då hade jag en sund tanke om att lära mig laga punkteringar innan jag vinglade fram med ostadigt styre. Men det hände aldrig, utan i verkligheten så fick jag plocka upp guide-boken när jag 9500 km senare fick min första punktering i Guinea-Bissau. Ingenting är omöjligt!

Box-artikel

Ett stort tack till alla som stöttat mig genom boxningen. Tack till alla ni som aldrig ger upp hoppet om mig trots att jag inte alltid förtjänar ert förstående. Och tack till alla nya vänner jag skaffat, och tack till min följare och beundrare som peppar mig!

Kapstaden

Och här följer fortsättningen…

I Rosh Pinah, förändrades klimatet radikalt. Jag vet inte vad som hände. Efter att ha haft solklara, molnfria dagar, sedan jag passerade tropikerna, så förde vinden med sig regn och kyla, och jag förberedde mig på en våt och kall cykling genom Sydafrika.

14/8
Efter en alldeles för stor frukost, var jag redo att börja cykla de sista drygt 1000km mot Cape Point. Det var blåsigt, men åtminstone sken solen. Jag hade till och med vinden i ryggen – plötsligt händer det! Grusvägen via Ai-Ais nationalpark var mysig, men det var ökenlandskap, förutom vid Orange River, som slingrade sig till höger, och delar Namibia och Sydafrika åt. Förutom klättringen uppför Stormberg, var vägen hyfsat platt, men den var smal och krokig.

IMG_1217 IMG_1224 IMG_1225 IMG_1233 IMG_1235 IMG_1261
IMG_1269

Första natten sov jag vid floden och kände mig extra nöjd då jag för en gångs skull kunde bada. Men det var jobbigt att ta steget att hoppa i. Jag hade ju ingen vid sidan om att imponera på och det var sjukt kallt – HA HA! 😀

IMG_1274 IMG_1275

Mot Springbok, Och Den Oändliga Backen
15/8
Då hade jag nu äntrat mitt sista land, Sydafrika och det pirrade lite extra i magen. MEN vilken klättring det blev efter gränsen. Den tog verkligen ALDRIG slut. Efter 30km, och fortfarande uppförs, så var det dags att slå upp tältet. Vinden hade också legat på HELA dagen, så jag var lite smått utmattad och fick brottas med tältet innan jag lyckades få all packning på plats. Jag hade också fått ett och annat utbrott.

IMG_1307

Ibland hittar jag ju mindre bra sovplatser. Denna natt sov jag till exempel helt synlig, 50 meter från vägen mellan två högar med singel. På morgonen därpå, packade jag ihop tältet, en aningen smått obekväm då lastbilar utbytte varandra och fyllde på med sten. Så kan det gå.

IMG_1312

Tydligen ska Sydafrika vara känt för sina blommor, och har säsong mellan augusti-september. Det var ju absolut planerat att jag skulle befinna mig här just då. 😉 Vackert var det i alla fall med de lila små buskarna som prydde det backiga landskapet, med fjärran berg.

IMG_1315

16/8
Uppförsbacken fortsatte i ytterligare 20km. Men sen gick det nedförs och jag rullade in på Owen’s Motors i SteinKopf. Där käkade jag lunch. Absolut inte det fräschaste stället dock. Det var ett sånt där typiskt litet ”Roadhouse”, som har allt – en bensinmack, restaurang (som säljer flottig snabbmat, som definitivt skulle fått underkänt av hälsomyndigheten), butik och boende. Ett sånt där man ser på film, med gulnade plastmattor, udda, dammiga prylar, gammal cigarettstank, där man tittar på utgångsdatumet på varorna innan man betalar. Men istället för mentalt instabil personal och placerat mitt ute i ödemarken, där ingen skulle höra om man skriker på hjälp, så var de supertrevliga och det var placerat i en liten by. 😉 Ägaren bjöd på maten och berättade entusiastiskt om alla cyklister han träffat genom åren. Han sponsrar också cyklister med boende för övrigt.

IMG_1321

I Springbok stannade jag på en kopp kaffe på Superspar (en mataffär) och hade bestämt mig i sista sekund att cykla via Gamoep, Kliprand och vidare ner till Nieuwoudtville. Huvudvägen är ganska trafikerad och jag ville ut på grusvägarna igen.

IMG_1324

Jag kom inte särskilt långt förrän det var dags att slå upp tältet. Men naturen var så sjukt vacker, med små, gröna och lila buskar, och med vildblommor i alla dess färger. Jag smet in genom en grind och sov bakom en stenig kulle.

IMG_1327

En Öde Grusväg
17/8
Det var kallt och molnigt när jag vaknade och det slog mig att jag inte hade några regnkläder – bra jobbat! Jag hann precis packa ihop innan det började duggregna. Allt var grått och jag åt lunch i regnet. Sen fortsatte jag cykla i pölar och med sand som stänkte. Men är man förberedd på sådant här väder så är det inga problem. Jag hade ett leende på läpparna och sjöng högt för mig själv på de ödsliga vägarna.

IMG_1334
IMG_1335

När jag nådde Gamoep, en ”by” som består av några få farmar, så stannade jag vid ett av husen för att fylla på vattenflaskorna. Sen kom jag inte längre den dagen. Familjen bjöd in mig till sig och jag kunde inte motstå efter att ha druckit en kopp kaffe och tittat ut på vägen där vinden hade tilltagit och regnet som fortsatte att dugga.

Jan och Karin har 3 döttrar. Och de betedde sig som vilka barn som helst i den åldern. De ställde alltså en miljon frågor och ville att jag skulle leka med dem. Den ena var doktor, den andra veterinär och den tredje var bartender (?) Jag kom med ursäkter för att slippa delta, HAHA!

På kvällen hade vi braai (vi grillade) över den öppna spisen. Vi åt hemmalagad korv och toast.

IMG_1337 IMG_1338

18/8
Landskapet var kanske inte det mest intressanta dock. Det blev platt med gråskaliga nyanser, men regnet hade i alla fall försvunnit. Denna dag passerade endast 4 bilar! Jan hade bjudit in mig till sina föräldrar och där skulle jag sova. Men det fanns ingen täckning, så jag fick gissa en tid och se om jag skulle hinna eller ej. Klockan 17.45 var jag vid korsningen mellan R358 och R355, på väg mot Loeriesfontein. Strax efter kom det en vit Toyota Pickup, och visade mig vägen till farmen. De var bara SÅ gulliga och berättade också massor med historier om cyklister och andra resenärer som passerat genom åren och jag kunde inte sluta undra om det kunde vara någon av mina ”cyber-cykelvänner” 😀

IMG_1348 IMG_1358 IMG_1363

19/8
Jag vaknade av den kraftiga vinden som fick palmbladen att prassla. Jag låg kvar ett tag för jag gillade inte tanken på att behöva kliva upp ur den varma sängen, och hoppades innerligt att det inte skulle bli mer regn. Jag kände bacondoften från köket. Jag skyndade mig upp och drog på mig kläderna, innan kylan skulle hinna frysa ner mig. I Sydafrika och Namibia, är det nog inte vanligt med centralvärme. Man går alltså med skor, jacka, och mössa inomhus. Efter en frukost deluxe, så gav jag mig ut i blåsten. Men som tur var, så sken solen.

Jag hade blivit varnad för att grusvägarna i Sydafrika är av betydligt sämre kvalitet än i Namibia. Detta kan jag inte hålla med om, helt klart tvärtom. Regnet hade gjort grusvägen kompakt och därför lätt att cykla på. I Namibia var vägarna betydligt sandigare. Men det är klart, att köra med bil är kanske annorlunda.

IMG_1369 IMG_1373

Jag hade också fått ett regnställ av Jans mamma.

Strax efter att jag käkat lunch, kom Jans pappa körandes förbi. Han hade varit i Loeriesfontein under dagen och stannade för att ge mig mat. Han hade köpt en portion Bobotie (en nationalrätt gjort på köttfärs, curry, russin och anis med en äggstanning som bakas i ugn) med ris, ättiksgurka och inlagda persikor. Jag hade ju precis ätit, men blev bestämt tillsagd att äta med detsamma. Sen försökte jag fortsätta cykla lite till. Så småningom kom jag till t-korsningen och jag svängde höger mot Nieuwoudtville. Där blev vägen asfalterad igen, men med många stenar och hål, och jag fick snart punktering.

IMG_1383

Vattenfall Och Van Rhyns Pass
20/8
Vilken oväntad dag det blev! Inte hade jag någon aning om att jag skulle cykla rakt in i ett vattenfall. Och om inte skylten hade varit där, så hade jag cyklat förbi och undrat över vad det där forsande ljuder var för något. Jag hade precis kommit nedför en klättring, när jag såg skylten. Ca 50 meter från vägen uppenbarade sig ett gigantiskt vattenfall – COOLT! Vattnet sprutade ner i en ravin och en regnbåge syntes nere i dalen. Där blev jag bjuden på kaffe av några sydafrikanska turister.

IMG_1390 IMG_1398 IMG_1396

Sen fortsatte jag den sista biten mot Nieuwoudtville, och där höll jag lunch. Jag hittade en mysig liten butik/café som sålde torkad frukt, hemmalagad marmelad och pajer. Butiksägaren hade varnat mig för en lång och brant nedförs och undrade om jag hade bra bromsar – njaaää, det vet jag inte om jag ville påstå. Bromsklossen fram till har jag plockat bort för den hade slitits sönder och gjorde mer skada än nytta, och den bakre var också ganska använd. 😉

Först klättrade jag i knappt en timme, med vägarbete, sen kom skylten. Jag bromsade mig ner längs en 5km lång serpentinväg. Vägen var smal och jag kunde inte, helt, få stopp på cykeln och kunde bara hoppas att ingen skulle komma just då. Väl nere så stannade jag och tittade upp på vad jag just hade cyklat ner för. Nähä!, tänkte jag. Det var ju precis det här som jag sett på vykort och i broschyrer – Van Rhyns Pass – och jag hade ingen aning. 😀

IMG_1425 IMG_1430

När jag kom till Vanrhynsdorp, så beställde jag Fish n’ Chips. När det kommer till mat, har jag absolut ingen självdisciplin! Men det var en mysig liten by och maten var god! 😉

IMG_1443

En Förvirrad Receptionist
21/8
Regnet kom så fort jag hade packat ihop tältet. Och regnstället som jag hade fått var inte vattentätt! Jag kämpade i kuperad terräng tills jag kom till Klawer. Där fick jag syn på en bensinstation och stannade för att ta en kopp kaffe. Jag var fast besluten om att fortsätta efteråt. 2 koppar senare så letade jag efter någonstans att bo. 😉 Jag cyklade genomvåt och frusen till det första boendet jag hittade. De var fullbokade. Då cyklade jag till nästa. Det var helt igenbommat och det fanns ingen ringklocka. Jag frågade ett grannpar om de visste vart ägaren var. Det var tydligen doktorn i byn som ägde stället, och lodget låg i samma byggnad som läkaremottagningen. Men varför visade då vägskyltarna något annat??? SUCK! Men innan jag kom iväg så blev jag massattackerad med nyfikna frågor av den äldre gubben. – Are you a man? There is nothing there!, sa gubben och pekade mot mina bröst. Jag svarade på lite frågor om resan, och han tyckte jag var rent ut sagt dum som slösade bort mitt liv på det sättet. – God will watch after you!, sa gubben. – He doesn’t have to, I don’t believe!, sa jag tålmodigt med ett leende på läpparna. Gubben såg ut som om han skulle få en hjärtattack, stackaren. Jag hittade så småningom till läkaremottagningen.

IMG_1457

Det enda jag ville, var att hitta ett ställe jag kunde sova på, men framförallt ta en varm dusch och sätta på mig torra kläder. Ibland är det inte så lätt som det borde vara och allt som kunde gå fel, gick fel! Kvinnan i receptionen var en aning förvirrad och påminde om den tecknade karaktären Karl Alfreds fru, och var omkring 30 år. När jag hade förklarat att jag färdades på cykel, så frågade hon om hon kunde hjälpa mig in med resväskan!? När hon väl fick syn på min cykel så förstod hon vad jag menade. Hon skulle envist leda den till rummet, varpå jag påpekade att den var tung och otymplig och att jag gärna ville göra det själv. Detta gick nog in genom ett öra och ut genom det andra. 5 sekunder senare låg både hon och cykeln på marken. Väl framme vid rummet så önskade hon mig en trevlig och varm dusch. När jag klätt av mig allt och var redo att duscha så fungerade inte varmvattnet. Och jag började bli irriterad. Jag tog på mig mina våta kläder igen. En annan lite udda sak, var att jag var tvungen att gå via läkarens undersökningsrum för att komma till receptionen (??). Jag förklarade att varmvattnet inte fungerade. Hon följde med tillbaka, in genom undersökningsrummet och vidare ut till mitt rum. Hon konstaterade att jag hade rätt, sen bad hon mig vänta. Några minuter senare, dök deras kvinnliga assistent upp och skulle tydligen ”lösa” problemet. Hon satte på kranen och lät det rinna, länge! Hon pratade inte engelska, bara Afrikaans. Hon förstod nog inte att jag inte kunde förstå, utan babblade på obekymrat. Efter ett tag så verkade hon nöjd med resultatet och jag kände på vattnet – fortfarande lika kallt. Jag skakade på huvudet. Jag vet inte riktigt hur hon tolkade det, men hon lämnade rummet i alla fall, med kranen på. Jag väntade i ytterligare några minuter (?). Jag gick tillbaka ut, tittade lite obekvämt in i undersökningsrummet innan jag äntrade, och vidare ut till receptionen. – Vad är det frågan om?, undrade jag. Då talade receptionisten om att de ringt efter en reparatör men att de inte kunde komma förrän senare. (När är senare?) Detta hade de uppenbarligen inte tänkt informera mig om, ifall jag inte hade frågat. De var heller inte villiga att anordna något annat, så jag begärde en spann så att jag kunde värma upp vatten och tvätta av mig på det viset istället. 4 TIMMAR senare, var jag klar. GAAAAH. Senare på kvällen, knackade det på dörren. Det var grannen som frågade om han kunde få laga mat i mitt kök (det var ett 3-stjärnigt self-catering lodge) för deras ström hade gått. Seriöst?! 10 minuter senare gick även strömmen i mitt rum. Där stod jag, i mörkret med en främmande man, med mat som ännu inte var tillagad, och jag ville inget annat än att sova. Hans rumskamrat klagade på att det var 3:e kvällen i rad som strömmen gick och han var duktigt förbannad. Ja, så kan det gå. Föredrar definitivt mitt tält! 😉

22-23/8
Solen strålade och efter lite rostat bröd med jordnötssmör och en kopp kaffe, så lämnade jag Klawer. Det var ganska kuperat och det märktes att jag nu hade äntrat vinregionen. N7 gick längs kanten av en ”kullkedja” (bergskedja vore att ta i), och nere i dalen bredde det ut sig vinodlingar. I korsningen vid Clanwilliam, tog jag höger och en lång klättring väntade. Men det var mycket vackert och blommor fyllde fälten. Där stötte jag på två kvinnliga, sydafrikanska cyklister. De var också de enda jag sett på MYCKET länge. Efter Graafwater, tog jag första vägen till vänster, i riktning mot Elandsbaai.

IMG_1486 IMG_1494IMG_1495IMG_1498

Elandsbaai var en mysig liten surf-by, med en vit silikonstrand och sand som knakade under fötterna. Därifrån tog jag grusvägen runtom udden och vidare längs med järnvägsspåret, till vägen återigen förenades med den asfalterade. Och däromkring kom också vinden.

IMG_1507
IMG_1521

Jag stannade till i Velddrift, på shell-macken, och tog en kaffe och 3 KitKat-choklad. Sen fortsatte jag kämpa mot vinden. Det var stängsel på båda sidorna om vägen och alla grindarna hade hänglås, så jag trampade på tills jag hittade ett hus. Klockan blev alldeles för mycket, men till sist så! Dörren var öppen, men det var släckt i huset. Jag ropade ett par gånger, och till sist kom det ut 3 yrvakna i medelåldern, och tittade på mig som om jag vore en Alien. De gjorde det ganska tydligt att de inte ville ha mig där, så de rekommenderade en campingplats några kilometer bort. Jag skulle aldrig hinna dit i tid innan det blev mörkt, men kände mig heller inte supertaggad att sova på deras tomt, så jag fortsatte.

IMG_1526

Campingplatsen hittade jag aldrig och jag letade mig fram i den becksvarta natten. Jag såg så småningom en skylt om ett Backpackers och hade det inte varit för att dottern kom körandes med sin bil just då, så hade jag aldrig hittat dit. Men allt slutade bra. Jag blev inbjuden att bo hos familjen, fick en säng, varm dusch och middag – GÖTT MOS!

IMG_1529

Mot Kapstaden
24/8
05.30 ringde klockan. Jag var supertaggad, jag skulle ju nå Kapstaden. 😀 Jag satte på house-musik i lurarna och sen for jag iväg. Efter halva vägen så stannade jag på ett ”Padstal” och åt lunch. Det var definitivt rätt ställe att landa på. Där träffade jag nämligen ett par i min ålder. Killen bjöd hem mig till sin lägenhet i centrala Kapstaden. De gav mig nycklarna och en vägbeskrivning och sen stack de. De skulle nämligen mountainbikecykla och var inte hemma när jag anlände. Vad de inte berättade var att jag skulle behöva gå upp för en 2 km lång mördarbacke. Men det var väl värt besväret. De bodde högst upp i huset och hade panoramafönster med en galet vacker utsikt. Sen fick jag också 2 vinflaskor av vinhandlaren och blev bjuden på lunch av ett cykelgäng. And that’s how you do it! 😉

IMG_1536

Jag hoppade upp på cykeln och fortsatte sista biten. Molnen började lätta på sig och jag fick äntligen syn på Table Mountain och jag fick tvinga tillbaka tårarna. Utsikten var så sjukt vacker. Staden ligger precis nedanför berget, som en vit fläck. Så småningom kom jag till det första trafikljuset, och lite senare fick jag syn på ett McDonald’s. Jag cyklade in på Adderley Street, följde gatan upp, kom vilse (såklart), men hittade till slut rätt. Där Kloof Nek Road startade, blev backen för tung och jag ledde den upp, förbi mysiga, fullproppade caféer och barer, förbi viktorianska hus till höger, in på Quarry Hill Road, och hela vägen upp tills den tog slut. Och jag var framme. WOW!

IMG_1542 IMG_1547 IMG_1548 IMG_1552

På kvällen tog paret med mig på en turkisk restaurang. Jag tog på mig mitt underställ, en sliten tröja och blev för första gången medveten om hur illa slitet mitt hår var, och jag kände mig en aning felplacerad. Men de fick mig att känna mig fullständigt normal. HA HA!

IMG_1555

Dagen Är Kommen – Cape Point
25/8
Dagen var äntligen här. Jag vaknade tidigt på morgonen, det pirrade i hela kroppen och jag kunde inte sluta skratta. Jag hade sovit riktigt gott och såg soluppgången från sängen, där jag låg och tittade ut genom panoramafönstret.

Som tur var hade jag klättrat i rätt riktning dagen innan, så jag behövde bara fortsätta putta cykel ytterligare 2km uppför Kloof Nek Road, Camps Bay Dr och sen var jag på toppen av en av många klättringar denna sista dag. Det var inte bara jag som var ute och cyklade denna söndag. Fullt med tävlingscyklister kom från båda hållen och rusade förbi i grupper. Jag stannade till vid ett café precis vid havet och käkade frukost. Jag kunde inte bestämma mig, som vanligt, så det blev lite av allt; 2 ägg, bacon, korv, varma tomater, stekt svamp och French toast. 😀

IMG_1556 IMG_1558

Sen började jag trampa den sista biten mot mållinjen. Kanske kan denna räknas som en av de vackraste kuststräckor i världen? Solen sken och det var vindstilla, det kunde inte bli mycket bättre än så här. Chapmans Peak var extra vackert. Havet var klarblått och jag fick syn på en val som plaskade runder i vattnet.

IMG_1562 IMG_1574 IMG_1575

Mitt humör varierade hejvilt. HA HA! Sista biten var jobbigast. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Jag var frustrerad. Sen nådde jag äntligen Cape Point. Men jag hittade inte skylten jag letade efter. Jag ville stå sidan om Godahoppsudden-skylten. Jag fick förklarat att den var någon helt annanstans i nationalparken, och tour-guiden pekade mot en udde långt borta. Det var ju självaste fan!, tänkte jag. Jag sprang upp för trapporna, upp till fyren vid Cape Point, tog ett foto och sen sprang jag ner igen, käkade en macka och fortsatte cykla den – förhoppningsvis – sista biten.

IMG_1592

Jag närmade mig alla turistbussar och bilar, och där såg jag den, sylten som jag sett i mina tankar så länge. Jag bromsade in och hoppade av cykeln. Sen var det bara att vänta, kön var lång, alla ville ha ett foto med skylten. Till sist var det min tur. Jag hann få ETT foto taget innan en kvinna med långt, mörkbrunt, glansigt hår, med tajta jeans, klackskor och pilotglasögon började gnälla – SUCK! Till sist kunde jag äntligen sätta mig ner, och gråta. 😀

IMG_1608

Nu ville jag inte cykla mer. Jag hamnade på en buss full med indiska turister. Hur gick detta till? Priset var att jag skulle sjunga en låt på svenska (?) Ja, de visste ju inte bättre så jag sjöng ”Små grodorna” HA HA! De gav mig också mat, så jag åt medan de andra sjöng och tjoade. Utanför porten till nationalparken, hoppade jag av och lite senare kom Amedeo (killen jag sov hos). Han och en tjejkompis gav mig en ros och Champagne och körde mig hela vägen tillbaka till hotellet. VILKEN DAG!

IMG_1620
IMG_1622
IMG_1624

Några Kilometer Norr Om Kapstaden
Sådär ja, då var det gjort. Solo, 2 kontinenter, 20 700km, 359 dagar, 15 visum, 9 punkteringar och 25 länder senare, stod jag vid mållinjen. Så här efteråt kan jag inte förstå att jag har gjort det. Hur stod jag ut i allt regn genom Europa? Jag försöker tänka tillbaka, men det är svårt att ta in allt. Jag har cyklat genom snöstorm (en mycket kort sådan, men ändå) ;), frusit så eländigt mycket att jag legat vaken om nätterna. Jag har cyklat genom Saharas sandstorm, blivit invaderad av bin, attackerad av flygande myror, blivit biten av mygg, legat vaken ännu fler nätter av tropikernas onaturliga åskoväder och kaskadregn, bråkat med myndigheter, blivit eskorterad av berusade poliser i Angola, gått vilse på sandiga stigar i Gabons och Kongos djungel, tältat sidan om färska elefant-fotavtryck, sett oändligt många soluppgångar- och nedgångar, somnat till magiskt stjärnklara nätter. Jag har cyklat längs ödsliga grusvägar genom Guinea Bissau-Guinea, Liberias norra djungel och genom Namibias savann- och ökenlandskap. Jag har mött nya människor, kulturer, observerat och tagit lärdom.

Nu bor jag hos ett äldre par norr om Kapstaden. De vill visa upp mig för allt och alla och bokar in mig på aktiviteter. Och hur har jag hjärta att säga nej?

De första 2 nätterna bodde jag på Fire & Ice! Ett hotell i centrala Kapstaden. Dagen efter jag kom i mål, tog jag taxin till Waterfront, åt frukost på ett mysigt café vid havet och sen gick jag ivrigt runt och shoppade hela dagen. Jag behövde ju köpa en helt ny garderob. 😀 Jag kände mig dock lite vilse. Jag har rest sedan 2009 och har inte shoppat ordentligt sedan dess. Jag tyckte mest det blev jobbigt. HA HA!

Nu är planen att jag ska resa runt i Sydafrika ett tag. Sen kommer jag hem, någon gång i slutet av september. Sen får jag se vad som händer. 😉

Jag har lyckats få in 23 737 kr till min insamling. En herre har också testamenterat 100 000 kr. Jag känner mig mycket nöjd, rörd och tacksam till alla som stöttat mig. TACK! Än är slussen öppen! Skänk gärna en slant DU med och bidra till en bättre värld. Pengarna går till ActionAid.

DONERA HÄR

Kram

Mission Accomplished

Söndagen 15.30 bromsade jag in cykeln för sista gången, på den här resan. Framför mig såg jag skylten jag längtat efter. 20 710 km och 359 dagar senare befann jag mig på Godahoppsudden, min slutdestination. Känslan var enorm. Jag tog lite foton, vilket var en upplevelse i sig. Där var massor med turister och ALLA ville ha ett foto med skylten, men helst ensamma och turisterna var irriterade och munkäftade fram och tillbaka. Men jag stod där tålmodigt och tänkte att om jag nu har cyklat i snart ett år, då kan jag vänta i några minuter till. När det äntligen var ”min” tur, så rullade jag fram cykeln och lutade den mot skylten. Jag han få ETT foto taget innan en kvinna med långt, mörkt, glansigt hår, tajta jeans, höga klackar och pilotglasögon började gnälla. Jag fick ett litet sista utbrott och hon backade undan. SUCK! Sen satte jag mig på en sten och äntligen kom tårarna!

Snart kommer det mer info om sista biten mot Cape Point.

Förresten… nu regnar och stormar det, och här sitter jag med en kopp te och skriver – underbart!

IMG_1610

 

Interviews

Something for my foreign followers.

Here is an interview for a german newspaper in Namibia:
http://www.az.com.na/kultur-und-unterhaltung/allein-endloser-weite.411808

And here is an interview in english on Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=eCxIlVnPfCY

😀

Partner sökes!

Totala cyklade kilometrar: 19 620

Det krävs väl nästan ett giftermål för att bli namibisk medborgare? Jag får fundera på saken! Nu har jag i alla fall suttit här i flera timmar framför datorn och gjort allt annat än vad jag borde. Jag försöker finna ord för att beskriva vad jag varit med om, men det är helt enkelt omöjligt. Det måste upplevas själv, det bara är så! Det blir nog mest bilder i det här inlägget. 😉

FANTASTISKA WINDHOEK!
Nu ska ni få höra, och håll i er – Windhoek har shoppingcenter, och inte bara ETT utan flera. Är det inte galet? Jag har nog varit i de flesta. Jag har också undersökt matbutikerna, det är ju definitivt prio nummer 1 när jag pausar, och hittade till slut ”Superspar”, den största av de alla och gissa vad jag hittade där? Marabou mjölkchoklad Daim kingsize OCH arraksbollar i bageriet. Chokladet kostade endast 85 N$. Det var ett faktum! Jag var tvungen att lämna Windhoek snarast möjligt. Jag äter nämligen som en gris när jag pausar, eller snarare, som ett svin!! Jag har inte vågat väga mig, sist jag gjorde det, hade jag gått upp 10 kg, sedan jag började cykla. WAS?! Hur är det möjligt? Tur att det dröjer ett tag till ”Beachen 2014”. Jag hade hoppats att de öde grusvägarna från Windhoek skulle ställa lite till rätta, men det har nog mest blivit tvärtom, med alla oförskämda turister som kastar choklad och mackor på en och alla farmare som bjuder in en på middag och frukost – typiskt! 😉

IMG_0858

Efter några njutbara dagars vila i Windhoek, så var jag redo att dra vidare. Jag var riktigt spänd och nyfiken av som skulle komma. Jag hade bestämt mig för att cykla grusvägarna ner till Sydafrika. Jag hade också införskaffat en ny och varmare sovsäck så jag såg extra mycket fram emot min första natt. 😀

KUPFERBERG PASS
Strax efter Windhoek, korsningen mellan B1 och C26, så tog asfalten slut och jag skulle nu behöva klättra Kupferberg Pass, Namibias högsta. Mark (som jag bodde hos i Windhoek) hade varnat mig för en tuff uppförs. Men efter ett x-antal klättringar de senaste månaderna, så var jag inte särskilt orolig. Helt plötsligt var jag på toppen och kunde inte riktigt förstå hur det hade gått till. Kupferberg Pass är 2050 m.ö.h. Men Windhoek ju redan på 1654 m, så klättringen kändes knappt. På toppen höll jag lunch, lutade mig mot ett akacieträd och njöt av utsikten.

IMG_0868IMG_0871IMG_0878IMG_0877

GÄSTVÄNLIGHET
Jag har ju nämnt det tidigare, men säger det igen. Namibias befolkning är SÅ gästvänligt. Bönder stannar och bjuder in mig till sina hem. Jag har dock fått avböja i de flesta fall eftersom tajmingen inte varit bra. Men då bjuder jag in mig själv istället – inga problem. Det har ju blivit så förbaskat kallt och tanken på att tvätta av mig i kylan om kvällarna, är inte särskilt lockande. Har jag möjlighet att göra upp eld så är det ju inga problem, men ju längre söderut jag kom, desto mer och mer öken blev det. Ibland behöver jag ju också ladda kamera o.s.v. Farmarna ligger ganska avlägset från varandra och man vet aldrig om och när det ska dyka upp någon. Ibland har jag fått cykla inom ”lodges”, men lyckas varje gång få gratis boende och mat. När jag förklarar att jag färdas med cykel så tittar de på mig med förtvivlade ögon och de verkar inte fullständigt förstå förrän de sett cykeln med all packning. De frågar också var min vän är, men jag har ingen vän, jag cyklar solo. I några sekunder står de där och tittar. De verkar av någon anledning tycka synd om mig, men med en beundran i blicken och jag har många gånger fått höra att jag är galen, men att vara lite galen är nog sunt!

IMG_0942

SPREET HOOGTE PASS
Efter Nauchas svängde jag höger mot Spreet Hoogte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag hade förberett mig på att klättra och putta. Spreet Hoogte ska vara ett av de mest spektakulära passen och det pirrade i magen av spänning. Jag väntade hela tiden på uppförsbacken som ju förr eller senare BORDE dyka upp. Men det kom aldrig någon, eller jo det gjorde det, men ingen utmanande sådan. Så småningom kunde jag på avstånd se skylten som varnade om en brant nedförsbacke, jag var framme – ÄNTLIGEN FRAMME!!!, borde jag ju säga med hes röst av torr hals, flåsande och svettig och med mjölksyra i benen – men så var det inte. I nästa sekund kunde jag sakta se hur en mäktig utsikt över Namibias röda berg, gula platta fält och sanddynor började bre ut sig i fjärran, ju närmre toppen jag kom. Det var häpnadsväckande. Bergskedjan är som en skiljelinje mellan två olika landskap. På toppen pausade jag ett tag och åt min nötmix med russin. Och sen väntade nedförsbacken, och samma känsla, som när jag åkte ”Balder” på Liseberg för första gången, fyllde min kropp. Det var den galnaste sträckan jag någonsin varit med om, i hela mitt liv skulle jag nog vilja påstå. Det skulle möjligtvis vara serpentinvägen i Dades Gorge i Marocko, som skulle kunna klå detta. Men den sträckan gjorde jag ju bara med bil. Fast denna väg sluttade inte endast nedförs, utan var fylld av extremt branta, korta backar som snirklade sig genom bergskedjan, så branta att det gav en illusion om att vägen skulle ta slut på toppen av kullen, och ibland med bergväggar som skymde utsikten. Det bara MÅSTE upplevas!

IMG_0955 IMG_0956 IMG_0966 IMG_0970 IMG_0981 IMG_0984 IMG_0989 IMG_0991

KÄNDIS FÖR EN DAG
Jag har också stött på MASSOR med roliga turister. Bilar och turistbussar har stannat och gett mig mat och vatten. Jag har en hel hög av visitkort från sydafrikaner som bjudit in mig till sina hem, som jag ska hälsa på när jag snart äntrar Sydafrika. På väg till Sesreim mötte jag en sjukt mysig familj från Tyskland. De gav mig Ritter-chokland så att jag orkade cykla de sista metrarna. 😉 Vi tältade ihop den natten, på bensinmacken Engen’s campingplats. Campingplatsen supportar för övrigt cyklister. 😀

IMG_1070 IMG_1079

Dagen innan, när jag stannade i den pyttelilla hålan Solitaire – en håla som jag tror existerar mest p.g.a. turismen – så tittade människorna på mig lite väl länge och underligt. Det kom så småningom fram en kvinna och frågade om jag var Emma, svenskan som cyklar från Sverige till Sydafrika. Jag blev ju jätteförvånad, men förstod att det måste ha att göra med tidningsartikeln jag var med i. I Windhoek blev jag intervjuad av tidningen ”Allgemeine Zeitung”. En ”tour-guide” tog med mig in på bageriet och jag blev bjuden på en stor laddning Apfelstrudel med kaffe – GÖTT MOS! De sponsrade också min insamling. 😀

IMG_1024IMG_1028IMG_1031

ATT CAMPA I EN NATIONALPARK
Grusvägarna har varit relativt bra hela vägen ner till Rosh Pinah (där jag för tillfället befinner mig). Men efter Sesreim så fick jag kämpa mig fram i motvind och sandiga vägar. Och WHAT ABOUT de FÖRBASKADE flugorna. Är det väldigt nödvändigt att flyga rakt in i örat och surra runder liksom? Jag ser inte riktigt meningen med det. Och varför måste de krypa in i ögon och näsa? Detta händer ju givetvis bara när vägen kräver koncentration. Detta har orsakat en del utbrott under mina dagar i outbacken. Jag har svurit, viftat och skrikit av förbannelse, men lugnat ner mig när jag tänker på att det kunde ha varit så mycket värre. 😉 Jag kom bara 52 km den dagen och befann mig i en nationalpark när det var dags att avsluta. Jag har för första gången i Afrika sett varningsskyltar med zebror och giraffer, men kunde inte riktigt få ihop varför de skulle befinna sig där när det inte växer särskilt mycket överhuvudtaget, men det är inte allt jag behöver förstå! Den natten var så där extra mysig liksom. Det dröjde inte länge förrän jag hörde ljud utanför tältet. Det tassade omkring massor med hundliknande djur, kanske var det schakaler, eller kanske rävar? De hade i alla fall ett triangelformat ansikte. 😀 Jag har väl en miljon gånger beskrivit den stjärnklara himmeln? Men då tar vi det en gång till! Jag hade krupit ner i min varma ”The North Face Aleutian”-sovsäck (den varmaste som gick att få tag på till ett rimligt pris i Windhoek). Och jag tittade hypnotiserat mot den magiska himmeln. Bara i Australias outback kan jag minnas att stjärnorna varit lika klara. Vintergatans tydliga bälte, ett bälte som såg ut som ett vitt moln i den svarta natten, gick som en halvcirkel från horisont till horisont. Stjärnorna är så många att det tar en hel evighet innan jag hittar Orion, annars har jag ingen aning om vad jag tittar på. Jag minns när jag gick i lågstadiet och min fröken Kajsa berättade sagor ur den grekiska mytologin; om den flygande hästen Pegasus, den fåfänga drottningen Cassiopeja, monstret Medusa med ormar till hår, om hjältar, kungar, gudar och prinsessor. Och varje kväll ser jag massor med stjärnfall. Och i lurarna spelades ”Young Blood” av ”The Naked and Famous”. På morgonen vaknade jag av att en flock zebror rusade förbi. Det var första gången på denna resa som jag sett en zebra och jag kände mig MYCKET nöjd!

IMG_1098 IMG_1046 IMG_1081 IMG_1090 IMG_1102 IMG_1106 IMG_1108 IMG_1111 IMG_1116 IMG_1117

VARNING FÖR CYKLIST
Sen fortsatte jag vägen ner mot Betta och vidare på väg C 27 tills den tog slut. Där svängde jag höger in på väg C 13. Vägarna har för övrigt varit ganska platta. Bara några pass som man måste ta sig över då och då. Fordon är också mycket sällsynta. Ibland kan det ta upp till 30 minuter mellan varven. Och tur är kanske detta, för jag är lite ”all over the place” liksom. Jag cyklar helt enkelt där det är cykelvänligt. Ibland på fel sida av vägen, men oftast cyklar jag i mitten. De flesta bilister förstår nog varför. Jag menar, jag cyklar ju inte mitt på gatan för skojs skull liksom. Men sen finns det de där som inte har någon respekt, och absolut ingen förståelse för någonting, där rätt alltid måste vara rätt – då talar jag givetvis om tyskar! HAHA, nä nu skojar jag bara, ELLER? 😉 En gång cyklade jag på fel sida och en typisk turistbil körde mot mig. De saktade in, men fortsatte att köra rakt mot mig. – Den dumma jäveln, tänkte jag. Men jag VÄGRADE flytta på mig – av ren princip, och lite trots. 😉 Jag balanserade ju för tusan på en tunn linje, medan resten av vägen var som en sanddyna. Jag hade fått hoppa av och putta cykeln och det vore ju högst orimligt. Vägen var också MYCKET bred och INGEN annan inom synhåll, så vad var problemet? Bilen körde så småningom runt mig. Ni får ursäkta mitt språk, men IDIOTER!

IMG_1113

LANDSKAPEN OCH DJUREN
Namibia har en otroligt skiftande natur och helt klart det coolaste landet att cykla i. Man blir aldrig uttråkad. Det är häftigt att se hur landskapen förändras och det är verkligen som en tydlig linje. Fram till toppen av Spreet Hoogte så var det berg och kullar av stenbumlingar i brun/orangea färger, ganska buskigt och med grästuvor av långt, torkat, gult gräs. Tuvor som tydligen inte hör till vanligheterna. För tre år sedan fick de nämligen ovanligt mycket regn och Namibia blommade upp och grönskade som aldrig förr. Efter Spreet Hoogte så försvann all vegetation, bara enstaka träd här och där. Temperaturen blev också varmare. Jag tänkte att det kanske berodde på lägre altituder, men någon dag senare fick jag erfara att så inte var fallet – när jag vaknade en morgon, var vattnet fruset. Och någonstans mellan Betta och Aus, blev det öken, med grå/gul sand, ökenväxter och sandberg (inte sanddynor, utan hård grus) med tydliga lager. Det finns säkert ett fint ord för detta. 😉

IMG_1179 IMG_1171 IMG_1187 IMG_1190 IMG_1196 IMG_1202 IMG_1203 IMG_1206

Och MASSOR med djur har jag sett; zebror, schakaler, olika sorters antiloper, strutsar och apor. Orix-antiloperna är vanligast. De har ju HUR långa horn som helst. Men de är vackra och jag tycker de påminner lite om en häst, en kort liten häst möjligtvis, med sina långa, håriga svansar.

En liten sak bara som jag undrar över med min karta. Varför visar symbolen på kartan att det ska finnas en ”minor town”, när staden i själva verket består av ETT hus? Det är absolut ingenting som stör mig dock, jag bara undrar helt enkelt.

Nu är jag som sagt i Rosh Pinah, en liten by som verkar livnära sig på gruvindustrin. Här gräver de efter zink och de har nyligen upptäckt guld. Alla verkar känna alla. Jag sprang på en tjej samma dag som jag anlände och eftersom det var lördag så tänkte vi utforska utelivet. Vi fann till slut den, troligen, enda baren. Erika visade mig lite olika shottar. En av dem kallades för Springbock och bestod av Amarula och någon slags alkohol med mintsmak. I baren satt lokalbefolkningen i sina gruvarbetsoveraller och drack och vi blev inbjudna.

På onsdag morgon bär det av. Nu blir det mest troligt inga fler stopp. Det är drygt 800 km kvar, men jag cyklar förmodligen lite grusvägar ner. SHIT vilken känsla alltså!

Förresten. Det knackade på en äldre herre tidigare. Han hade tydligen kört förbi mig 50 km innan Rosh Pinah och fick höra av någon som kände någon att det fanns en cykelturist i byn och tog reda på vart jag bodde. Han ville bara meddela att han själv bor i Kapstaden och att hans dotter för tillfället jobbar i Dubai och att jag är välkommen att bo i hennes lägenhet under tiden. Ja, så kan det gå. 😉

Ta hand om er, så hörs vi i Kapstaden – LYCKA!