Ett Oväntat Slut

Klockan är 10.00 i skrivandets stund, och jag sitter på Kaffe Kælderen i Køge. Jag har en märklig känsla i kroppen. Känslorna är många. Jag vill skrika rakt ut av lycka. Jag borde göra det, men jag kan inte. Beslutet jag har tagit, medför en skrämmande känsla. En rädsla över vad alla ska tycka och tänka. Jag vill bara sticka huvudet i sanden och spola tillbaka tiden.

DSC_0530

Det kommer kanske inte som en alltför stor chock för er, att jag väljer att avbryta.

För att klara av en sån här utmaning, så måste man ha vilja. Utan vilja, kommer man inte långt.

Jag har aldrig vetat vad jag vill göra med mitt liv. Det vet jag fortfarande inte. Jag är en rastlös skäl som strävat efter att uppnå lycka. Jag har sedan barnsben, haft en längtan om att resa bortom horisonten, att utforska världen. Det har jag också gjort.

Efter 10 månaders tjänstgöring inom den beridna högvakten, har jag lyckats ticka av en mängd saker. Jag började lite försiktigt med en månads bussresa genom Afrikas södra länder.

Australien har alltid varit en dröm enda sedan skolarbetet jag gjorde i mellanstadiet. Längtan blev starkare när jag började läsa Tamara Mckinleys färgstarka och fängslande romaner, om när britterna koloniserade östra Australien, i slutet på 1700-talet, och gjorde det till en straffkoloni. Böckerna präglas av starka kvinnor, de första pionjärerna. De är nervspännande, tårdrypande kärleksromaner, som i alla fall fick mig att börja drömma.

Jag minns min första långresa på egen hand – Australien. Mina första dagar, var jag i upplösningstillstånd. Jag var på okänd mark, i en situation jag aldrig upplevt tidigare. Jag var helt ensam och sårbar, och visste inte vad som väntade. Men jag anpassade mig så småningom. Jag lärde mig att ta hand om mig själv, bli stark, och att lösa problem. Det var mycket utvecklande och nyttigt på alla sätt och vis.

FB_IMG_1460451472884 FB_IMG_1460451488658 FB_IMG_1460451523489 FB_IMG_1460451535867 FB_IMG_1460451575825 FB_IMG_1460451592809 FB_IMG_1460451619369 FB_IMG_1460451632410 FB_IMG_1460451643323

Men jag kunde inte få nog, och längtan och törsten av att få upptäcka ännu mer, och på andra sätt, började ta form.

Men någonting har förändrats.

När jag – för snart ett år sedan – kom på att jag ville ro med egen kraft till en då okänd destination, så gick allt med väldig fart, som alltid när jag bestämmer mig för någonting. Det har varit ett stressfullt år, men samtidigt roligt. Jag lyssnade inte på tvivlet som dök upp då och då. Kanske för att jag var rädd för att bryta mönstret, för att gå in i en okänd värld, ännu en gång.

Så fort jag hade rott ut ur kanalen i Råå, så visste jag att någonting inte stod rätt till. Jag var inte glad, och sekunden senare så brast jag ut i tårar.

Aldrig tidigare har jag berörts av mina nära och kära, aldrig tidigare har jag ens brytt mig.

Jag har tränat mig själv att bli förbered på det oförberedda. Det har varit nödvändigt att vara känslokall, och oberoende för att kunna resa som jag gjort. Jag har behövt vara så pass fokuserad att jag inte kunnat hantera känslor.

Men som sagt, någonting har förändrats.

Jag är livrädd nu. För första gången på länge, intar jag okänd mark. Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Jag har ingen aning, och ångesten kommer och går.

Utöver Australien, har jag hunnit med att lifta med en segelbåt från Darwin till Singapore, i 26 dagar non-stopp.

FB_IMG_1460451440164 FB_IMG_1460451454080

Jag har backpackat i Nya Zeeland där jag bland annat har jobbat på skidorten Whakapapa, plockat körsbär i Alexandra, plockat äpplen i Richmond, woof:at på en hönsgård, och cyklat delar av västkusten på norra ön.

FB_IMG_1460451684917 FB_IMG_1460451719642 FB_IMG_1460451771845 FB_IMG_1460451819011 FB_IMG_1460451833345 FB_IMG_1460451847229 FB_IMG_1460451908723 FB_IMG_1460451929395 FB_IMG_1460451937132

Jag har båtluffat i en månad i underbara Fiji, och simmat med manta-rockor.

FB_IMG_1460454146492

FB_IMG_1460454166711

FB_IMG_1460454226913

FB_IMG_1460454241422

FB_IMG_1460454178133

Jag har jobbat på skidorten Val D’isère, i de magiskt vackra Alperna.

FB_IMG_1460451994797

Jag har cyklat solo från Helsingborg till Godahoppsudden, söder om Kapstaden i Sydafrika. Jag kämpade förbi Biscayavindarna på franska västkusten, över Pyrenéerna, olivodlingarna i Spaniens inland, över bergen och ner till medelhavskusten. Jag har frossat i det marockanska köket, bott hos en nomadfamilj i Saharas öken, blivit eskorterad av den mauretanska militären, strosat omkring på Freetowns gator i Sierra Leone. Jag har cyklat på de knappt cykelframkomliga vägarna genom Liberias berg och djungel. Blivit invaderad av giftiga, flygande myror, fått infektioner som krävt mindre kirurgiska ingrepp, varit vilse i Gabons djungel där jag puttade cykeln längs sandiga stigar och drog cykeln över elefantfällda träd, bland elefantfotavtryck och diverse kattdjur, med apor som lekte uppe i trädkronorna. Jag har också druckit maskinfekterat vatten, bråkat med fulla poliser i Angola, stirrat upp på de stjärnklara nätterna i Namibia savannlandskap, vaknat av en flock zebror som rusat förbi tältet. Jag har cyklat kanske en av världens vackraste kuststräcka, när jag kämpade med de sista kilometerna mot min slutdestination, Godahoppsudden. En känsla av vemod och glädje. En resa som tog 359 dagar, 20 700 km.

FB_IMG_1460452150427 FB_IMG_1460452223694 FB_IMG_1460452266698 FB_IMG_1460452285991 FB_IMG_1460452302659 FB_IMG_1460452351564 FB_IMG_1460452389819 FB_IMG_1460452407945 FB_IMG_1460452414038 FB_IMG_1460452422111 FB_IMG_1460452467627 FB_IMG_1460452477650 FB_IMG_1460452484796 FB_IMG_1460452536203 FB_IMG_1460452497870 FB_IMG_1460452505136 FB_IMG_1460452514561 FB_IMG_1460452575481 FB_IMG_1460452585539FB_IMG_1460452679202 FB_IMG_1460452688081 FB_IMG_1460452703432 FB_IMG_1460452711290 FB_IMG_1460452720462 FB_IMG_1460452614940 FB_IMG_1460452623561 FB_IMG_1460452632811 FB_IMG_1460452644058 FB_IMG_1460452664265

Men framförallt har jag observerat, tagit lärdom och fått oförglömliga minnen, och vänner för livet.

Nu är det dags för ett nytt kapitel i mitt liv, med nya utmaningar. För livet handlar väl om att uppnå lycka, och vad lycka är, är individuellt.

Jag har kommit till en punkt i livet, där jag känner att jag vill omprioritera. Jag vill för första gången i mitt liv, ha en fast punkt, och fokusera på andra än enbart mig själv. Jag kokar nästan inombords. Jag vill springa hem NU, och tala om för dem hur mycket de betyder, och hur mycket jag älskar dem. Jag vill inte missa en sekund till av mina brorsbarns uppväxt.

FB_IMG_1460450951821

Jag minns vad jag sa till Mio, 5 år, dagen innan jag stack. – Då ses vi igen när du är 7 år gammal! Detta sa jag inte för att vara grym, utan för att jag vet att han är för ung för att ha en tidsuppfattning. Jag har missat när både Mio och Norah föddes, nu vill jag inte missa mer.

Nu måste jag få perspektiv på saker och ting. Jag behöver komma på en plan med mitt liv. Eftersom min arbetsgivare inte väntar mig förrän om 2 år ca, så tänker jag ta en lång semester. Jag är inte redo att komma tillbaka till verkligen riktigt ännu. Jag kommer garanterat fortsätta att äventyra, men inte på samma sätt. Efter semestern, så ska jag åka hem igen, till Stockholm, där ett nytt äventyr börjar.

Jag har brottats fram och tillbaka med beslutet jag behövt fatta. Jag vill inte hamna i historieboken som det största fiaskot i Sveriges historia. Jag ville inte att det skulle bli stort mediapådrag. Jag ville vara ödmjuk inför uppgiften och kände mig långt ifrån så självsäker som jag var när jag, några år yngre och kaxigare, sa att jag skulle cykla solo från Helsingborg till Sydafrika. Då blev det knappt något mediapådrag alls. Kanske för att det inte var sensationellt nog, eller för att ingen visste vem jag var, och trodde på det jag utlovade.

Nu däremot! Ett samtal till min lokala tidning, bara någon dag innan avfärd, resulterade i att nationella medier har jagat mig. Jag tror att folk faktiskt trodde att jag hade goda chanser att lyckas. För nu vet folk vad jag tidigare har presterat. Pressen har varit enorm.

Jag är ledsen att göra er som trodde på mig besvikna, och en aning bitter för att tillfredsställa er motståndare som missunnar att tro på sig själv och drömma, som är uppenbart avundsjuka på ens framgångar, våghalsiga utmaningar, och ens sätt att ta sig fram.

Ett stort tack till alla som följt mig, till alla som stöttat och hjälpt mig på vägen. Man slutar aldrig förändras! Alla gör vi misstag i livet, misstag som ibland måste begås förrän man kan lära sig av dem. Igen är perfekt, men så länge man strävar efter förbättringar, så är man en god bit på vägen.


 

Startskottet

Dag 1
April 3
Helsingborg till Helsingör

Väckarklockan ringde 05.00. Det var fortfarande en hel del saker som skulle fixas innan avfärd, men först väntade jag ett samtal från Peter Sundberg på Sveriges Radio. Peter skulle göra en första intervju i ”Vaken med P3 & P4”.

Jag var stressad som vanligt. Jag är ju lite av en sistaminuten-människa. Köttbullar skulle stekas och ägg skulle kokas, samtidigt som jag skulle klura ut vart de sista prylarna skulle tryckas in någonstans. Men jag hade en underliggande oro. Jag visste inte om riggarna var rätt placerade. Båten hade varit hos en svetsare på Hisservice i Klippan, bara någon dag innan, och jag hade inte hunnit provro den.

Det var kaos hela vägen till start. Ipoden glömde jag bort att ladda med musik. Jag glömde även att ta med böcker, och överföra tillräckligt många filmer. Jag hade t.o.m missuppfattat vilken hamn det var jag skulle till, och började ana oråd när klockan var 09.50 och ingen hade dykt upp.

Efter mycket om och men, hittade vi till Råå Båtklubb. Jag blev rörd till tårar av alla som dök upp. En del ansikten hade jag aldrig sett förut. Stunden var kommen och båten skulle sjösättas. Detta var också lite av ett orosmoment, eftersom jag inte visste om jag hade lastat båten med för mycket vikt. Men inga problem, båten flöt :)

Då var det dags för avfärd. Känslan var märklig. Det hade varit så mycket stress den senaste tiden, att jag inte hunnit med att ta in allt. För första gången hade jag berörts av de förtvivlade blickarna, av ångesten som gick att ta på. Jag slogs genast av en känsla om att jag tagit fel beslut. Ångesten blev total och jag började storböla, något som höll i sig i 3 dagar.

Strömmen var stark och drev mig norrut. Men aldrig förr hade jag sett havet så stilla och spegelblankt. Jag mindes tillbaka till 2009, när jag liftade med en segelbåt från Darwin i Australien till Singapore. Indiska Oceanen hade sett precis likadan ut.

Båten är skön att ro, men den är tung och det går långsamt. Jag är en ”learn by doing-person”. Det hade inte spelat någon större roll om jag hade startat nu eller om ytterligare ett år, för intresset av att plugga navigering och att planera bättre genom att kolla upp strömmar och vind, finns inte där. Detta innebär förstås att det kan gå lite tokigt längs vägen. Däremot blir jag erfarenheter rikare 😉

Första hindret började redan första dagen. Jag tyckte jag kom över sundet förvånansvärt fort. Klockan var 13.00 när jag pausade utanför Kronborg slott. Jag åt lite lunch i båten och sen skulle jag fortsätta min tur söderut genom att följa kusten. Jag insåg ganska snabbt att jag inte kom någon vart. Jag rörde mig inte en millimeter. En fiskare sa att jag skulle ro längre ut från hamnen, så jag provade detta också, men det fungerade inte. Precis norr om Kronborg slott, finns en båthamn. Jag hade lite saker att fixa, så jag la till och hoppades att strömmen skulle bli bättre morgonen därpå.

DSC_0433

Jag blev varmt mottagen i hamnen. Hamnkontoret var stängt, men där satt ett gäng snubbar och drack öl, och sa att jag kunde sätta upp tältet utan problem.

DSC_0438

DSC_0443

DSC_0448

Dag 2
April 4
Helsingör till Rungsted

Klockan var 08.00 när jag började ro. Det började bra och leendet spred sig i ansiktet. -Inga problem det här inte!, tänkte jag. Så fort jag rundade udden på Kronborg slott så blev det ström igen. SUCK! Jag rodde som en galning och kämpade i 1 timme utan att ha rört mig en fena. Jag satt där som ett frågetecken och undrade hur jag skulle ta mig förbi färjorna. Jag rodde in till hamnen igen och tog kontakt med danska sjöräddningssällskapet. 30 minuter senare, lutade jag mig tillbaka i båten medan jag blev bogserad till Snekkersten 😉 Herrarna var HUR trevliga som helst och berömde min söta lilla båt. TAK FOR HJÆLPEN!

Jag har verkligen haft tur med vädret. Det är ganska skönt att få en behaglig start tills man kommer in i rutinerna. Havet förblev spegelblankt även denna dag. Att ro är betydligt mer monotont än att cykla. Det dröjde inte länge förrän jag började prata och sjunga för mig själv. Man får väldigt mycket tid till att tänka. Även denna dag, tyckte jag det var jobbigt, och grät om vartannat. Men missförstå inte. Det är blandat med glädjetårar. Jag har kommit till insikt och har äntligen funnit den där känslan som jag har avundats så mycket – känslan av att vara nöjd, vilja utvecklas och inte ifrågasätta meningen med livet. Jag kan för första gången se en framtid på hemmaplan.

Kusten är full med båthamnar och de fungerar som delmål. Klockan blev 17.00 när jag kände mig nöjd för dagen. Trots att jag har tränat mycket inför denna resa, så går det inte att förbereda kroppen fullt ut. Jag var helt utmattad, med en grym träningsvärk. Men träningsvärk är en go känsla. Jag la till i Rungsted hamn. Intill hamnen låg en Kajakklubb. Jag frågade om jag kunde få sätta upp tältet på deras tomt, och det slutade med att jag fick nyckeln till deras klubbhus. Fick även käk och öl från en full och pratglad herre. :)

IMG_20160404_230558

Dag 3
April 5
Rungsted till Köpenhamn

Dagen gick smärtfritt. Jag kände mig stark, både fysiskt och psykiskt. Det förblev vindstilla, men dimmigt. Efter några timmar rodde jag förbi enorma ölflaskor som prydde hamnen och jag behövde inte kolla kartan för att förstå att jag befann mig i Tuborg hamn, strax norr om Köpenhamn. Jag styrde båten in i kanalen som rinner genom Köpenhamn. Det var en märklig känsla när Oslofärjan körde förbi.

 

Precis i början av kanalen, mötte jag två men i kajaker. De bjöd in mig till deras klubb, Bryggens Kajak Club, och förklarade vägen. Prick 19.00, kom vinden och jag var helt slut. Det blev en tuff sista sträcka i motvind, men det var så värt det. Det var när jag rodde igenom kanalen, och såg bland annat Nyhavn, som det gick upp för mig, att jag, med egen kraft, har rott hela vägen från Helsingborg till Köpenhamn. Hur coolt är inte det!! 😉

Jag klampade rakt in i en pågående klubbfest, och fick mat och öl. Även denna dag, fick jag nyckel till klubbhuset 😀 Gästvänligheten i Danmark är helt underbar.

Dag 4
April 6
Motvind

För att ta sig förbi kanalen, så måste man passera slussen. Denna är bara öppen 2 gånger per dag. Det var min första slusserfarenhet. :) Så fort jag kom ut på andra sidan, så blev vinden påtaglig. Jag fick kämpa, men jag kom i alla fall framåt, eller bakåt, beroende på hur man ser det. 😉 När jag däremot passerade Själlandsbron så gick det inte mer. Vinden blåste norrut och det var strömt. Som tur var, låg det en hel del båtklubbar på min vänstra sida. Ännu en gång blev jag varmt välkommen. Alla är verkligen mäkta imponerande över min resa, och tycker min båt är ”flåede”.

Jag köpte en biljett och tog mig in till city. Det fanns en del saker jag behövde komplettera med. Jag ÄLSKAR dessutom staden.

Denna natten spenderade jag i en motorbåt som stod på land, tillhörande en av klubbmedlemmarna.

Dag 5
April 7
Idag!

Jag inväntar nu bättre väder. Vinden är fortfarande för stark. Jag håller mig uppdaterad på SMHI. Eventuellt går det att börja ro imorgon. Fram tills dess, har jag passat på att uträtta ärenden. Just nu sitter jag på Fisketorvet, Copenhagen Mall och myser med en kopp kaffe. Och ska strax bege mig tillbaka.

Tyvärr har jag problem med uppladdning av bilder.

Tack alla för ert enorma stöd!

Tankar

Klockan är 08.15 och jag befinner mig på Rungsted Kajakklubb. 

Jag fick ett plötsligt behov av att dela med mig av mina tankar och känslor. Enda sedan jag avbröt min senaste utmaning – boxningsutmaningen (det finns ett inlägg på bloggen att läsa) så har jag klurat mycket på vad mitt kommande projekt ska bli. Jag har varit så fokuserad på att hitta den ultimata utmaningen att jag glömt bort att känna efter vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har alltid känt mig felplacerad och inte riktigt passat in. Det är mycket därför som jag valt att “fly” tillvaron. Jag har inte känt något mening med livet och har inte kunnat finna ro. Jag har ständigt varit på jakt efter ett rus och har därför gjort dumdristigt saker. Jag har varit egoistisk och har haft alldeles för lite empati.

Förberedelserna inför denna resan har varit intensiva, men det har också gått i vågor. De sista dagarna var kaotiska och jag har glömt en del grejer i utrustningsväg. Detta kan jag dock enkelt komplettera med.

Starten blev inte alls som jag tänkt mig. Jag förväntade mig ett lugn när jag väl tog mina första årtag. Men så blev det inte. Aldrig tidigare har jag berörts av mina nära och käras känslor. Aldrig tidigare har jag ens brytt mig särskilt mycket. Jag kunde inte förstå hur man kunde vara så beroende av någon, att man kan må psykiskt dåligt vid en “förlust” – förrän NU. Det tog riktigt hårt att se min mammas och pappas förtvivlade blickar, att se min älskade kusin Alexandra, nära till tårar, och att höra min brorson Mio ropa hysteriskt efter mig, och fortsatte ropa trots jag var långt ute på havet.

Jag ville egentligen hålla denna resan så anonym som möjligt. För första gången, känner jag mig nämligen inte alls säker på att jag ska ro detta i hamn. Det är betydligt fler avancerade faror som kan uppstå, än att cykla från Sverige till Sydafrika. Jag ville inte sätta någon press på mig själv. Jag är rörd av att se antalet följare jag fått, och jag är i lite av en chock över hur stor uppståndelse det har blivit. Pressen är stor, ännu större än cykelutflykten. Kanske beror detta på att många vet vad jag går för. Jag tror att många faktiskt tror att jag fixar detta. Pressen ÄR enorm.

Det finns gott om tid att tänka och reflektera över livet, när man sitter i timtal dagligen, ensam till sjöss. Jag har bölat sedan start. Däremot känner jag en inre glädje. Jag har under tiden i Stockholm, där jag har bott i nästan 2 år, slagit en liten rot. Jag trivdes på jobbet och hade roliga och underbara arbetskamrater, som kom att bli vänner. Visst är det väl oftast som så, att man inte vet vad man saknar förrän det är borta.

Nu är jag mer förvirrad än någonsin, och vet inte vad jag vill med mitt liv. Oavsett så behöver jag semester från jobbet och från all hysteri kring resan. Jag är glad att jag för en gång skull ser en framtid. Trodde aldrig jag skulle känna så.

Jag ska med denna resa försöka hitta mig själv. Vi alla utvecklas med tiden och ens tankar och perspektiv på saker förändras.

Nu är det dags för mig att börja ro. Tror jag kommer passera Köpenhamn idag :)

Förresten? Finns det delfiner i Öresund??? Jag vågar nästan slå vad om att jag såg en i söndags, men det kan också ha varit en säl, men sälar har ju inte fenor 😉

IMG_20160404_230558
På återseende.

Mys I Skogen

Solen skiner och det klarblå himmel ute. Lyckan går att ta på!

Jag hade precis förberett min frukost, bestående av en härligt egenkomponerad gröt, när telefonen ringde. Budet stod utanför och ville bli insläppt. Schenker ska ha kredd för att de ringde dagen innan och informerade. Det är tyvärr inte alla budfirmor som gör det. Jag hade fått ett gäng frystorkad mat från min samarbetspartner, Röda Stjärnan.

Det var en perfekt dag att prova maten, samt mitt Trangiakök. Jag promenerade bort till macken för att köpa T-Röd, och sen letade jag upp en skogsdunge. Känslan var oslagbar och jag undrade genast vad jag gör i storstaden, när jag trivs så bra i naturen.

DSC_0126 DSC_0120 DSC_0130 DSC_0125

Framsteg

Under veckorna som båten har stått hos Mikael Fried, Trä & Komposit i Roslagen, har det hänt mycket, och båten är nästan klar. Jag åker dit på mina lediga dagar och hjälper till.

DSC_0476

Trying out the ventilation system.

DSC_0051

The mattress, going inside the cabin.

DSC_0471

This is the cover (made in two parts) that is made for the cockpit.

DSC_0057 (1)

DSC_0058DSC_0060 (1)

DSC_0062

The seat.

DSC_0083

DSC_0085

DSC_0081

DSC_0079

DSC_0080

ETT OVÄNTAT SAMTAL

DSC_0432

Utsikt från en brygga på Hornsberg.

 

Jag hade precis bryggt en kopp kaffe, när telefonen ringde. Mannen presenterade sig som Lars Wallgren. Jag kopplade först inte vem han var. Men förstod ganska snart att det var Lars – äventyraren som rodde från Birka till Färöarna i en öppen jolle på tidigt 90-tal. Han är också författaren till boken ”Lille Orm”, som handlar om just denna båtutflykt, och som jag märkligt nog, läser just nu.

Han hade av en slump kommit över min kommentar på ett båtforum som handlade om honom. Jag gjorde ett försök i att ta kontakt med honom för några månader sedan, men misslyckades. Nu ska vi träffas över en fika i mars, när han är på besök i Stockholm. Jag är supertaggad och har massor med frågor som inte framgår i boken.

För övrigt, har jag haft en underbar dag. Jag sprang Kungsholmen runt och solen strålade. Nu sitter jag på ett supermysigt hamburgerhak, Lilys Burger, vid Hornsberg. Jag har ätit oförskämt mycket och onyttigt, och passar på att reflektera över mitt liv :)

DSC_0435 DSC_0433

INFORMATION OM BÅTEN

Att båten är min, har jag Sven Yrvind att tacka för. Jag tog kontakt med honom i somras, när jag hade bekymmer angående båtvalet. Några dagar senare, satt jag på en buss på väg hem till denna då främmande man. Jag spenderade 3 nätter på köksgolvet i hans lilla etta i Västervik. Det var en upplevelse i sig!

Han hittade båten på Blocket och på den vägen är det.

DSC_0080

DSC_0112

Bilden är tagen från sittbrunnen och visar förvaringsutrymmet i fören, tillika min hytt som jag ska sova i.

DSC_0113

Bilden är tagen i sittbrunnen mot aktern. Luckorna är flyttankar/förvaringsutrymmen. Innanför stora luckan i mitten, ska jag bland annat förvara batteriet.

DSC_0116

Så här ser nuvarande årtullen ut. Denna är utvecklad för stående rodd. Om det går, ska jag behålla dessa, för jag ska montera dit årtullar för sittande rodd.

DSC_0127

20150721_184832 (2)

Jag och Yrvind.

UTTRÅKAD

IMG_20160129_153821

Det är lördag och jag är ledig. Rastlösheten har infunnit sig. För att spä på misären, så har jag dessutom övertidsstopp. Jag är värdelös på att vara ledig. Jag behöver jobba utan dess like. Jag har viljan, men får inte. GAAAH!

Men med all ledig tid, kan jag åtminstone göra det jag älskar – att träna. Jag började dagen med 10 km löpning. Fortsätter kvällen med ett styrkepass på Sveriges coolaste häng, Klättercentret på Telefonplan.

Trevlig helg till alla er som vet hur man göra 😉

REGISTRERING

IMG_20160129_154311

Igår pratade jag med Transportstyrelsen i Norrköping. Det är numera de som registrerar båtar i fartygsregistret. Jag har varit lite kluven angående registreringen. Enligt uppgifter (läs texten nedan), så är det krav på att varje tysk fritidsbåt måste vara registrerad. Hur tolkar man det? Innebär det att en svensk fritidsbåt får vistas i tyskt vatten utan att vara registrerad? Kvinnan jag pratade med tyckte att beviset ovan borde räcka, dessutom är det dyrt att registrera båten. Registreringen kostar 9500 kr, nationalitetsbevis kostar 2500 kr. Ytterligare kostnader kan tillkomma.

Jag chansar på att ett internationellt certifikat från SBU räcker. För att få ett sådant, måste jag registrera mig hos en båtklubb.

DSC_0361~2

IDÈN KLÄCKTES

Våren 2015, tittade jag på filmen “Wild”. Jag blev så pass inspirerad, att jag ville göra samma sak – att vandra “The Pacific Crest Trail”. En led som sträcker sig från Mexico till Kanada och är 4,265 km lång. En utmanade vandring som erbjuder allt som naturen kan åstadkomma.

Jag blev löjligt exalterad och började genast fundera på hur jag skulle ta mig dit. Min princip är att ta mig fram på mina resor med egen kraft. Några dagar senare, vaknade jag en morgon av att jag slog upp ögonen och satte mig raklång i sängen. Kanske hade jag drömt vad som rörde sig i skallen. Jag skulle så klart ro dit!

Allteftersom tiden gick, så har planerna ändrats. Nu är inte vandringen aktuell längre. Jag har fått för mig att jag ska ro till Alaska. Egentligen har jag nog en för liten båt för detta ändamål, men det vill jag inte inse just nu. Men i så fall gör jag en omfallsplanering. Jag må kanske inte kunna korsa oceaner, men att följa kusten är kanske möjligt.

Planen just nu, lyder så här:

Jag startar från Helsingborg, och ror över Öresund till Danmark. Därifrån följer jag kusten, och ror så småningom över till Tyskland. Sedan fortsätter jag via kanalsystemen genom Nederländerna, Belgien, Frankrike, ner till Medelhavet. Sedan vidare genom Gibraltar till Kanarieöarna. Härifrån är tanken att jag ska ro över Atlanten till Västindien och vidare upp till Alaska. Går inte det, så fortsätter jag kanske Afrikas kust.

Planering är inte min starka sida. Det här kan sluta hur som helst. Men det kan det göra oavsett. Jag är i alla fall supertaggad!

Startskottet går av stapeln omkring 1 april.